Etikettarkiv: älg

Ny jaktfilm med Astok, den tredje…

Tjur framifrån
Digitala jaktfilmer

Jobbar just nu med att göra mina och Lasse Öderyds älgjaktsfilmer tillgängliga digitalt via sk. VOD, Video On Demand.

Löshundsjakt i norr byggs på 
Fräschar upp ettan för brinnande livet, med bättre färgbalans och kontrast, fler klipp, ny speaker och mer extramaterial. Tvåan behöver inte så mycket korrigeringar och trean den kommer ut i höst.

Trean, en reportagefilm
Den tredje filmen blir en rakare skildring, ett reportage, från en jakt med superhunden Astok i Norrbottens kustland.

Omedelbar respons
På siten BraJakts Facebooksida  direkt efter att jag lagt ut informationen om v.3:

”Jaktfilmer när de är som bäst, gjorda av en riktig fotograf/dokumentärfilmare! Recension av samtliga när trean släpps! För er som ej sett 1:an o 2:an, köp!”

Fina ord, tack!
Nu gäller det bara att vi lever upp till förväntningarna…

Viddernas – Statoil, aldrig mer bukfylla

_H1A4493

Jag blev positivt överraskad när jag jäktat och hungrig tänkte köpa sedvanlig bukfylla på Statoil i Jokkmokk. Men i kyldisken hittade jag Viddernas Wrap! Och även lax- och räkmackor inlindade i gáhkko. Visste inte att det samiska företaget komponerat så goda och matiga saker, än mindre att de får sälja sina produkter på macken. Ett imponerande samarbete!

Inga mellanhänder eller långa transporter, och basen på den fantastiska wrapen är ren- och älgkött.

Matproduktion i Jokkmokk är en stor del av framtiden. Ren mat från ren natur, raffinerad på orten.

Nu blir det inga fler sladdriga och mjuka fabriksklämmor intagna i desperation när magen kurrar.

Kvikkjokk och Vállevárre

Morgon från mitt stugufönster i Kvikkjokk
Morgon från mitt stugufönster i Kvikkjokk

_H1A4366

Många harar, rävar, en lekatt, några älgar, en järpe, tjädrar och så förstås smågnagare av alla de sorter. Spår överallt i skogen upp mot Vállenulppe och på Vállevárre.

Korp
Korp
Räv, tjäder och fjällripa
Räv, tjäder och fjällripa
Fjällhare
Tjädern har sökt bär på Vállenulppe
Älgko med kalv
Räv, älgko med kalv

Jag lockade och levde om för att försöka få upp någon brunsttjur på fjället. Och en tjur kom mycket riktigt, men skymd bakom en höjd och i vind – så den blev skrämd.

Att få bilder på älg var dagens mission, men också björn. Högt ställda krav på sista dagen innan min föräldraledighet. Men det hade kunnat blivit jackpot. Men som så ofta i mitt fotograferande värv blir det: ”Det hade kunnat…”, eller ”Men imorgon, då…”, eller ”Därborta är det säkert perfekt…”. Alltid i fantasierna, alltid överoptimistiskt. Man ska ha tur, helst när det är någon dag här och där man kan vara ute på grund av vädret och andra saker man måste göra.

Stig på Vállevárre - Vállespiken i fonden
Stig på Vállevárre – Vállespiken i fonden

I kikaren på nära tre kilometers avstånd syns en älgtjur och ko med kalv som har glömt bort att det är brunst och betar och tar det lugnt i en björkdunge. Högt ovanför dem, mitt på en trädfri grässluttning, står en turist rätt upp och ner. Mycket märkligt. Men turisten sjunker ihop och blir till en björn. Björnen sitter på rumpan ett bra tag och tittar sig omkring. Gör en kort lov runt omkring och sätter sig igen. Tittar åt alla håll. Vädrar. Det är ett mörkt fullvuxet djur, men inte så stor. Jag funderar hur jag ska göra. Hinner jag dit till mörkret, knappast… Måste vara tillbaks i Kvikkjokk vid sju på kvällen. Räknar med att gå i ljuset från pannlampan. Först måste jag klättra ner för en ravin, vada en bäck, klättra upp på andra sidan och börja smyga. Och det är helt slätt, och dålig svag vind som dessutom blåser från fel håll. Måste gå en omväg. Det hinns aldrig. Jag nöjer mig med att studera djuret.

Efter ett tag börjar björnen målmedvetet gå upp i sluttningen. Den går, betar lite grann, går, galopperar, och så går den lugnt igen rakt upp. Det var tur att jag inte fick för mig att närma mig den. Det hade aldrig gått att få den på bild…

Gaskkáivvo
Gaskkáivvo

Björnen är helt klart inställd på att söka sig en plats för sitt ide, det är ju ändå den 14 oktober. Den söker sig förmodligen till kanten av fjället Biernnagájsse över 1800 meter högt, som mest troligt fått sitt namn av att samer sett att de björnar som de spårat sedan långliga tider, haft sitt ide just vid denna höga fjälltopp, Björntoppen.

Dagens sista bild, vid båten på Prästsidan...
Dagens sista bild, vid båten på Prästsidan…

Tur i Kvikkjokks delta

Under oktobers sista dag gick Astrid, Åsa och jag på en kort tur i deltat i knappt två decimeter nysnö. Grått och murrigt men kameran fick ändå hänga med. En älg hade ganska färskt korsat samlingen av norrlandsstarr och sjöfräken i Östersfält, dock utan att beta ett enda strå. Funderade på detta namn med fält i efterleden. Inget som vi idag använder i de här trakterna. Kan ha kommit från silverbrukstiden på 1600-talet för att beskriva myrlandets slåtter av fräken och starr till brukets ko- och hästinnehav.
Så syns tvärhastigt ett runt svart hål framför fötterna. Det bubblar och luktar prutt, kan Astrid konstatera. Läckage av metangas från de multnande växtmassorna som deltat vilar på. På deltatjärnar går också liknande hål att finna, bubbelvakar som vi kallar dem, som tidigare kvikkjokksbor med trattliknande anordningar lyckats koka kaffe på. Helt klart borde metanpysandet kunna tas tillvara för viss energiförsörjning, en till synes outtömlig resurs från hål som aldrig fryser. Ännu grön norrlandsstarr gick att beskåda i Koholmbäcken som vi bekvämt fortsatte efter, utan att behöva tränga oss igenom videsnår och snubbla över tuvor.

Här och där syntes hur mesflockar tömt björhängenas frökapslar som i mängder rasat ner på snön.

Smågnagare hade sedan pilat mellan resterna för att hitta hela frön. Tala om symbios.

Besök i Kvikkjokk

I morse vid femtiden hör jag hur det skrapar i väggen. Tittar ut och ser en älgko och hennes två kalvar beta rallarrosor. Detta under brinnande älgjakt. Inne i Kvikkjokks by kanske kon förstår att hon och hennes avkommor är fredade. Och så är det. I omgivningarna också. Känner inte många som alls skjuter kor och kalvar eller ens bara kalvarna. Detta trots att våra så kallade älgvårdande myndigheter propsar på att jägarna ska skjuta så mycket kalvar som det bara går. Det behöver inte ens anges och faller utanför tilldelningen. De räknas som skadedjur hos skogsbolagen. Älgvård är skogsvård. Ett vurmande om skogsbolagens enorma tallplantager, där jägmästare med flera av skogsbrukets företrädare lyckats lobba fram sin åsikt att just älgkalven gör de värsta skadorna. Är inte det skogsbolagen själva som är de värsta skadegörarna, som själva rår för marker utan vide- och björksly, där det bara växer tall i samma grovlek och i samma höjd. Naturfjärmade monokulturer.

Parkijaur livsfarlig

Den av Vattenfall reglerade sjön Parjijaur, eller Bárkávrre på lulesamiska, är ett vattenmagasin som har livsfarlig is. Det hindrade inte två älgar att långsamt och försiktigt och med många pauser ta sig över hela magasinet. Jag trodde aldrig att de skulle klara det. När snön lagt sig på isen brukar älgarna bli extra morska.

Ny jaktfilm!

Snart är min och Lars Öderyds nya film om älgjakt med ställande hund färdig. En hett efterlängtad uppföljare till Löshundsjakt i norr från 2007. Fler jaktäventyr med Lars jämthund Astok i älgskogarna nordost om Gällivare väntar. Filmen utkommer den 10 december och kan beställas på http://www.astok.se

Titta gärna på trailern http://www.youtube.com/watch?v=QLFBw0ivSRk

Jakt, men bara med kameran

Med ungtiken Ráddna begav jag mig ut på licensområdet vid Kvikkjokk beväpnad med magnumbössa och stillbildskamera. Jag tog bara med mig vidvinkelgluggen och makrohundran för att inte få för klumpig ryggsäck: blir svårt att smyga då. Ráddna markerade då och då vilt av olika slag. Mest hoppade hon förstås som en räv och fångade lämlar vilka hon med stor frenesi kastade upp i luften och bet ihjäl. I ett speciellt viltrikt grandråg visade tiken att det var någonting speciellt.

Det är finast där kallkällan börjar.

Hon nosade sig fram under grankvistarna till en plats där björnen haft sin lega. Demolerade stubbar och bärskitar var andra bevis på björnens närvaro, men naturligtvis fick vi inte se den. Mitt ute på en naturlig vall, där högörter av olika slag växte rikligt, fanns en färsk brunstgrop och ungbjörkarna var fejade. Men ingen älg. Senare gick vi i björkskogen, men här var helt tomt på vilt. Några hökugglor syntes i alla fall.Åsa och Astrid hade tillsammans med kompisen Karen med barnen Hampus och Selina hade gått upp på Sjnjerák. De använde raststugan för att laga mat men sov i tält. Jag och tiken övernattade dock under en presenning. Stjärnklart och månljus och hunden ägnade hela natten åt att vakta matsäcken från lämlar och ugglor. Det var ett fasligt tjutande, pipande och spring hela natten. Dåligt med sömn och ett par minusgrader, men i sovsäcken var det varmt. Tidigt på morgonen fick jag några bilder på ett speglande Gasskáivo och rimfrost. Senare på dagen såg jag en älgko med kalv med en tjur i sällskap, men de befann sig alldeles för lång bort och vinden var otjänlig för att kunna jaga. Resten av dagen blev det bara fotografering. Som fotograf får man i alla fall alltid byten.

120 000 blev 199 kronor!

Lars Öderyd vid fälld stortjur under inspelningen av filmen Löshundsjakt i norr.

Har varit på rättegång idag. Detta via telefon med tingsrätten i Mora. Försökte få den person fälld som gjort min film Löshundsjakt i norr tillgänglig på en adress på nätet. Jag yrkade till en början på 120 000 kronor i ersättning på grund av förlorade intäkter för 1 000 nedladdningar (när jag kollat på nätet i början av februari 2007 var det över 3 500 nedladdningar), men efter att Jonas, som han heter, ringt till mig och varit ångerfull  och bett om ursäkt nöjer jag mig med 199 kronor. Samma pris som vid beställning av en film via astok.se. Jag tyckte det var synd om killen, som utan att förstå vad han ställt till med, lagt ut filmen och mest troligt blir fälld. Vill inte skinna en enskild. Troligtvis kommer också uppföljarfilmen att bli tillgänglig på nätet. Ett förfarande jag själv styr över. Jag ogillar när helt obekanta människor stjäl mina alster och lägger ut dem. Jag vill ha den kontrollen själv.

YouTube-klipp och filmfusk

Nu har jag laddat upp ett par nya kortfilmer på YouTube.

Simmande utterungar.

Den ena med klipp som ska ingå i en längre film kallad Vinterälven, om livet i och omkring en levande lappländsk älv. Filmen innehåller sekvenser av djur skildrade i sin naturliga miljö. De är inte tama och utplacerade för att filmaren ska få fina bilder, utan de finns bara, vilda i det vilda.

Gunilla Falck fotograferar utter i -22.

Nu hade jag sådan tur att Gunilla Falk som bor i Vaikijaur, ringde och tipsade mig om uttrar – en hona och hennes två ungar – som höll sig i ett vattendrag dag efter dag, vilka hon kunde fotografera utan att störa. Kolla hennes blogg här. Och det är just det som är viktigast, tycker jag, när kameran ska användas. Att fotografera eller filma djur utan att störa eller förstöra. Att skildra djuren dokumentärt.

Skogsmård i torrfura.

För att lyckas får man gömma sig eller smyga som vid jakt, eller ha tur och hitta individer som är tryggare än andra.

Ätande fjällämmel.

Detta seriösa förhållningssätt till det vilda gör att jag är medlem i Naturfotograferna.

Gäspande älg.

Kolla gärna motsatsen, där pengar, okunskap och lathet styr. Inslag i ABC News där amerikanska djurfarmer försörjer naturfjärmade filmare med tama djur, och skötare som ser till att vargen, puman eller räven följer manus. Där allt ska vara businness och rapp underhållning. Lyssna på hur det är ställt i Medierna i P1 (inslaget börjar efter 22 minuter), där jag lämnat en kommentar. Märkligt nog är jag ensam att tycka till om denna moderna och vulgära filmproduktion.

Katthonan Minsann.

Den andra filmen Fem får i Randijaur och Kvikkjokk (tama) handlar om de små kreaturen jag och sambo Åsa skaffade 2001, vilka nu tunnats ut till två tappra tackor. Jag vet inte hur gammalt ett får kan bli. Och det är det väl få som vet egentligen, eftersom de i köttproduktionen ofta slaktas när de lammat efter första eller andra gången. När vi köpte fåren från Bert Eriksson här i Randijaur visste han inte exakt hur gamla de var. Troligen är de kvarvarande kring 15 år gamla.

I gammelskogen med Astok och Lasse

En ivrig Astok släpps ut från bilen.

Igår var jag på älgjakt med gode vännen Lars Öderyd och hans jämthund Astok.

Jag vadar iskall och bred bäck. Perfekt behandling för reumatiska ben... Foto: Lars Öderyd

Samlar material till en uppföljare till min film Löshundsjakt i norr. Tyvärr var det vindstilla mest hela tiden.

Jaktområdet. Urskogar inlemmade i ekoparken Karhuvaara.

En mindre ko ståndade Astok. Lasse kallade in honom, men eftersom vi var tvungna leta ryggsäckarna vilka vi lämnat under insmygningen (glömt GPS:en…), fick Astok ingen ny riktning, utan återvände till kon. Lasse trodde att de kanske var en tjur i kons sällskap, så vi försökte smyga på för att se vad det egentligen var. Men älgen hörde oss och gick undan retfullt utom synhåll (pejlen visade mellan 120-150 meter).

Astok är svår att få skarp på bild...

Lasse fick nog av detta irriterade gångstånd och kringgärdade hela ståndet genom att gå runt en sluttning. På så vis kom vi framför ståndskallet. Väntade, men nu var det pall.

Lasse susar förbi en gammal torrfura med mobilen för örat. Notera det oerhört gamla spåren efter yxhugg på jakt efter tjärrik torrved.

Vi smög då dit snett uppifrån, och då gick det bättre. Det var samma ko. Den stöttes och for iväg cirka en halv kilometer. Då hände något häpnadsväckande: Lasse lockade in hunden, som kom direkt! Jägare hade sprungit i området tidigare, så de älgar vi kom i kontakt med senare under dagen ville inte stå.

Astok skakar av sig när han kommer tillbaks.

Vi avslutade jakten och vandrade i mörkret till E45/E10 där vi blev hämtade. Dock gick den sista kilometern genom den värsta terräng jag någonsin upplevt, efter Blockgränsen som den kallas (från domänverkstiden). Tuvor, vattengropar och gyttja varje meter. Blev blöt från midjan och ner.

Utsnitt från gammelskogen.
Gran.

Nästa jaktinsats blir väl till helgen. Få se vad då händer…

Lasse med Sako-studsaren som han är mycker nöjd med.
Lasse och Astok på älgjakt.

Att göra och sprida film

Midsommarafton! På Facebook debatteras min polisanmälan mot personen som lagt upp min film på The Pirate Bay. En sund och seriös debatt, men på andra forum på Internet får jag klä skott som en gammaldags, sniken jävul. Där råder i vissa fall en rent hatisk stämning.

Huvudfiguren i Löshundjakt i norr, jämthundshannen Astok

Grejen är den småunika situationen att Henrik Rasmusson på Internationella åklagarkammaren beslutat väcka åtal mot Sanoj, som fildelaren kallar sig. Min kompanjon tillika jägaren i den stulna filmen Lars Öderyd, har en svärson som hjälpt oss gräva fram information om denne Sanoj. Info som han hämtat helt lagligt. Info som åklagare Rasmusson tycker är nog stark för att väcka åtal.

Min gamla dv-kamera som tjänstgjorde i produktionen

Argument som att jag ska tacka för gratisreklamen och kommer att tjäna pengar på sikt, för var cirka 200:e nedladdning som Andreas Viklund skrivit på fb, är säkert sant. Allra helst med tanke på hans egna erfarenheter som musikartist. Det är förstås så att reglerna för upphovsrätt inte hänger med i en tid när teknikutvecklingen mer eller mindre skenat. Det är förstås så att den utvecklingen mest är på gott, men ibland på ont.

Vinterälgar

Det är absolut så att fler kan producera kultur och nå ut med den, som Andreas Viklund skriver. Det är bra. Men grejen är att jag vill styra över min film själv. I eftertexten vädjar jag faktiskt till dem som ser filmen att inte sprida den vidare på det sättet. Om det är en gammeldags och korkad inställning som jag egentligen förlorar på, så får ju också jag ensam stå för det misstaget.

Höstlöv

Jag har haft omfattande jobb med att lära mig videoredigering i ljud och bild. Och om hur filmen ska maknadsföras och distribueras. Jag har lagt ut rätt stora summor pengar för att producera filmen. Tid som ingen annan än jag själv betalat. Ingen försäkringskassa, arbetsförmedling eller annan instans i trygghetssystemet. Jag har inte haft någon sponsor som hjälpt till ekonomiskt under produktionen. Jag och Lars Öderyd bekostade DVD-utgåvan i 5000 exemplar själva. Tanken är förstås att försäljningen av filmen ska göra att jag får igen de pengarna, helst med ett  överskott. De pengarna kan jag inte vänta på i månader, eller år. På vissa internetfora har jag också fått kritik för att jag uttalar mig om att det inte är lika kännbart för giganter som Madonna eller enorma Hollywoodproduktioner att folk laddar ner deras alster utan att betala. ”Jaha, det är okej att ladda ner andras grejer, men inte dina egna”, typ. Jag har aldrig sagt att det är okej. Jag har bara sagt att det inte är lika ekonomiskt känsligt. Om jag hade tjänat om än bara några miljoner på min film hade jag inte brytt mig om några tusen nedladdningar av filmen. Nu rör det sig (tyvärr) inte om de summorna.

Höstbjörk

OK. Att bränna en plastbit kan tyckas vara en gammaldags modell för att nå ut med digital media. Men i så fall är också det mitt val. Det finns ju faktiskt fortfarande folk som skriver och ger ut tryckta böcker… Jag tycker det är respektlöst och arrogant att någon annan helt obekant hemmapulare ska rippa filmen med urschlig kvalité för att sen lägga ut den för fri nedladdning på en plats som hemmapularen valt. Om min och Lars Öderyds vilja varit att praktisera modellen med fri nedladdning, hade vi lagt ut filmen själva. Inte anlitat Sanoj eller någon annan amatör.

Älgskovel

.