SNF i Jokkmokk

Naturskyddsföreningen i Norrbotten håller länsstämma på Ája i Jokkmokk. Jag och Lars Thure Lindholm plockade dukade fram kaffe, te och bröd som Bo Anders Arvidsson hade fixat. Förnämlig teknik för morgondagens bildföredrag och suverän assistens av Kristina Åstot Utsi. Också av Atavullah och Shekib från ungdomsboendet där jag jobbar. Mycket trevligt folk från Boden, Luleå och Piteå som strömmade till. När jag och Nils begav oss hemåt träffade vi en del av dem vid Hösundet, dit de ledsagats av Sonja Kuoljok på fågelskådning. Bland annat fick de se två havsörnar som satt på iskanten.Christina från Luleå

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Klimatet och metalleffektivitet

Arne Müller föreläser under boksläppet av hans bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.
Arne Müller föreläser vid boksläppet av sin bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.

På SVT-journalisten Arne Müllers Facebookgrupp Norrlandsparadoxen läggs löpande diger och seriös information ut om tillståndet i Gruvsverige. Idag kom ännu ett fenomenalt inlägg. Den nyligen belönade guldspadevinnaren refererar sitt föredrag Gruvorna och klimatet som han i söndags höll i Luleå inför ett femtiotal personer:

”En sak som jag ville visa var det oerhörda glapp som finns mellan det mål som antogs i Paris om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader å ena sidan och det faktum att det mesta inom politik och näringsliv rullar på som vanligt å den andra. Detta gäller globalt och inom gruvbranschen i Sverige.

Gruvor och smältverk i Sverige står för drygt 1/3 av koldioxidutsläppen från industrin. (Smältverken släpper ut 4,6 miljoner ton CO2 (2014) och en beräkning jag gjorde för gruvorna pekar mot minst 1 miljon ton). Det visar att detta är ett av många problem som måste lösas om utsläppen ska kunna sänkas till de nivåer som krävs för att klara Parismålet.

Men om man läser den mineralstrategi för Norr- och Västerbotten som antogs förra året så räknar man där med en fördubbling av malmproduktionen i Sverige mellan 2013 och 2025. Det går inte rakt av att säga att detta innebär en fördubbling av utsläppen, men med all säkerhet kan man säga att det kommer att innebära en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från en den del av industrin som redan idag orsakar de största utsläppen.

Detta är fullständigt oförenligt med de svenska klimatmålen. Ändå har detta dokument skrivits under av de båda länens landshövdingar, Region Västerbottens ordförande, ordföranden för landstingsstyrelsen i Norrbotten, samt representanter för universiteten i Luleå och Umeå. Det här är personer som rimligen måste stå bakom de svenska klimatmålen, samtidigt som de också ställt sig bakom en mineralstrategi som är helt oförenlig med dessa mål. Faktum är att utsläppen av växthusgaser inte ens nämns i mineralstrategin.

Så länge det ser ut på detta sätt i politiska dokument av detta slag är vägen till kraftfulla åtgärder för att minska utsläppen fortfarande lång.

Själva grunantagandet som mineralstrategin vilar på är att jordens befolkning ökar liksom inkomsnivåerna i stora länder som Kina. Historiska data pekar mot att det är just i den fas av industriell utveckling som Kina, Indien, Brasilien med flera länder befinner sig som metallförbrukningen ökar. Det beskrivs i mineralstrategin närmast som en naturlag.

Det ligger naturligtvis en del i denna verklighetsbeskrivning, men uppgiften måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och metallförbrukning om det ska vara möjligt att hålla klimatförändringarna på en hanterlig nivå. Att ge en grov skiss på hur det skulle kunna gå till var det andra jag ville ta upp på mötet i Luleå. Det var ett första tillfälle att försöka beskriva vad jag tycker bör rymmas i begreppet metalleffektivitet.

Ökad återvinning är en självklar åtgärd, och där finns mycket kvar att göra. Men det finns mycket mer och än större åtgärder som skulle minska behovet av metaller och nya gruvor. Ett exempel jag tog upp var möjligheten att byta ut stål och betong mot trä som byggnadsmaterial. Med tanke på att just byggande är det största användningsområdet för stål så skulle detta att ha stor betydelse. Det går att minska metallanvändningen i olika produkter. Ett exempel är bilar, som också är ett av de verkligt stora användningsområdena för metaller. Några ganska normala familjebilar som jag tittade på väger runt 1400 kilo. De SUVar jag kollat vikten på vägde runt 2 ton. Med tanke på att det såldes 345000 bilar i Sverige under förra året är det lätt att se att en minskning av den genomsnittliga vikten på bilar skulle spara stora mängder metaller.

Genom förändringar av samhällsplaneringen går det också att spara stora mängder metaller. Tillgång till kollektivtrafik, var affärer och arbetsplatser lokaliseras är exempel på sådant som påverkar behovet av bilar och åtgången av byggnadsmaterial. Göteborg har den lägsta biltätheten i Sverige och antalet bilar per 1000 invånare har minskat de senaste åren. I Stockholm går utvecklingen i motsatt riktning. Det är ett tecken på att det går att påverka utvecklingen genom politiska beslut om samhällsplanering.
Sist men inte minst gäller det att i vissa fall kunna säga NEJ. Metaller är en ändlig resurs som orsakar stora utsläpp, då går det inte att använda dem hur som helst.

På 45 minuter hann jag förstås ge betydligt fler och mer konkreta exempel. Men det här visar förhoppningsvis i alla fall att det går att tänka på ett annat sätt än att bara mekaniskt skriva fram tidigare samband mellan ökad befolkning, ökade inkomster å ena sidan och en växande användning av metaller å den andra.”

Nordenskiöldsloppet, final

Knökfull med jokkmokkare mfl vid upploppetTre norrmän susar förbi i en tätklunga. 19 mil är avverkade och ”Labyrinterna” på Talvatis väntar med hiskeliga backar. Asjobbigt, helst med den enorma sträcka som åkarna har i benen.

Efter täten kommer spridda förmågor. Alla stakar i det tungföre som solen sett till att skapa. De stakar också uppför. Verkar inte ha tillstymmelse till fäste, bara glid. Obegripligt tungt. Flera åkare nästan stannar i uppförsluten, men de segar sig ändå obegripligt uppför med stavarna.Seg stakningFler och fler människor fylls på utmed banan utmed den konstgjorda sjön vid Dálvvadis. Vahid Cullsberg har ställt upp sin storformatskamera, samma typ av kamera som användes 1884. Stefan Lindmark följer uppmärksam alla händelser i sekretariatet och ropar ut tider och nyheter när det behövs. Den i alla arrangemang i Jokkmokk ständigt närvarande ljudteknikern Ronny Danielsen har riggat och kopplat färdigt. Den låter bra, den pumpande Sofia Jannok-låten. Vahid CullsbergStefan LindmarkRonny DanielssonDet är fest. Skidfest. Historiefest. Vinnaren John Kristian Dahl glider över mållinjen på tiden 8 timmar, 35 minuter och 17 sekunder, med Anders Aukland och Øyvind Moen Fjeld hack ihäl, låter han sig intervjuas på en gång. Hur är karln egentlige funtad. Vill han åtminstone inte pusta ut ett tag efter den enorma fysiska ansträngningen. De är som övernaturliga de här människorna. Vinnaren i NordenskiöldsloppetJohan Kristian DahlTV-murvlarna har alltid förtur för intervjuer på något vis. De ska alltid vara först och vräker sig fram med brakakameror och ljudtekniker med bomhållen mikrofon. Jag får vänta bra länge innan jag försynt kan ställa segraren en av de frågor jag funderat ut:
Vad har du för tankar om det lopp som gick innan det här, det första, 1884. Att de åkte med tunga träskidor, bara med en stav och oftast var det ospårat under loppet. Skulle du kunna hävda dig under såna förhållanden?
–  Det hade gått dåligt tror jag, men det visar vad människan verkligen kan prestera. Jag ser i alla fram fram mot nästa år och hoppas att de då drar spåret efter originalsträckningen med vändning i Kvikkjokk. Den banan har ju den historiken, säger vinnaren John Kristian Dahl.
En annan segrare blev Lina Korsgren med tiden 9 timmar, 23 min och 55 sek, tätt följd av Britta Johansson Norgren. Makalöst imponerande.

Nordenskiöldsloppet har kommit för att stanna tror jag. Att det gått så här bra, trots strul med varmväder för tre veckor sen, borgar för en fortsättning. Åkarna var supernöjda med spår, arrangemang och väder. Det är såna här genuina evenemang Jokkmokk behöver.

Nordenskiöldsloppet och Arne Müllers guldspade

Åsa LindstrandMin sambo Åsa förklarar på sin Facebooksida hur Nordenskiöldsloppet och journalisten Arne Müllers Guldspade-pris för sin bok Norrlandsparadoxen hänger ihop:
Var ute en snabbis med hunden ikväll och konstaterade att det frasade under stövlarna och var is på vattenpölarna. Blir glad för Nordenskiöldsloppets skull. Men ännu gladare är jag nog för att Arne Müller fick en spade ikväll på Gräv 2016. Och vet ni, de båda hänger ihop: Lyckat skidlopp och vi visar att Jmk bör satsa på annat än skitiga gruvor – nämligen vit snö. En spade till Müller betyder att fler kommer att upptäcka hur norra Sverige utarmas genom storskalig naturresursutvinning som vi lokalt inte kan leva av.

Nordenskiöldsloppet, Wolfgang Mehl

Wolfgang MehlUtan Wolfgang Mehl, som jobbar på Jokkmokks kommun, hade det inte blivit någon nystart av Nordenskiöldsloppet. Wolfgang har den kunskap och det driv som krävts för att planera och anordna detta mastodontlopp. På P4 Norrbotten intervjuas han:
Det är en fantastisk känsla. Jag tror nästan inte att det är sant. Det har varit så mycket jobb. Vi har jobbat dygnet runt de senaste två veckorna med att ändra bansträckning och allt och nu är det verklighet. Efter 132 år. Det är bara fantastiskt just nu.

Nordenskiöldsloppet, starten

Fullt ös i Purkijaur 05.15 på morgonen. Busslaster med åkare strömmar ner till startfållan. Skidåkare i NordenskiöldsloppetMusik, helikoptersurr och sorl av förväntasfulla skidåkare. Ingen har gjort det här förut. De ger sig alla  in i det okända. Som Pavva Lassa Tuorda och Anders Rassa när de stod där på grönlansisen 1883 och skidade 46 mil på 57 timmar, vilket gav upphov till detta lopp. Som bevis på att det verkligen kunde gå att åka så fort, och så långt.
Delar ur den yppersta sverigeeliten blandas med motionärer. Och idealister. En av dem är startnummer 376, Kenneth Hallin. Han lärde sig åka skidor i januari i år och åker för att samla in 30 000 kronor till Cancerfonden.
Kenneth Hallin06.00 avlossar Jan-Erik Kuoljok hagelgeväret och den 390-hövdade skaran kastar sig fram för de 20 milen i Nordenskiöldsloppet 2016.
Jan-Erik Kuoljok, starter i NordenskiöldsloppetStartfältet ger sig iväg på Nordenskiöldsloppet 2016Spåren är knallhårda. SMHI hade rätt i sin prognos om nattkyla. Det verkar också som att det mulna vädret gör att kylan håller sig kvar en bra bit in på dan.

Jag intervjuar elitåkaren Britta Johansson Norgren och några av de samer, också en ättling till Pavva Lasse, som finns med i startfältet. Intervjuer och bilder publiceras dock senare i tidningen Samefolket.
Skidor och stavar

Nordenskiöldsloppets uppladdning

Skidspår NordenskiöldsloppetDet var verkligen inga optimala förhållande för världens längsta organiserade skidtävling, Nordenskiöldsloppet, när det gick av stapeln 1884. Och det är samma sak nu, när långloppet har återuppstått. Snön är blöt, det är vatten på isarna och genomslag på sidan om spåren. Men det finns spår i alla fall. Det gjorde det inte för 132 år sedan.

I Jokkmokk är det betydligt mer folk än vad det brukar vara. Bilar från Österrike, Tyskland, Norge mfl. blandas med små iögonfallande bilar som ägs av loppets sponsor. En skidåkare på väg till sitt hotell går med skidorna i ett fodral på ryggen. Jag ropar på honom, men han lyssnar på musik som smått läcker ut genom hörlurarna och är inne i sin egen värld .
Gående skidåkarePå målplatsen sitter Anna Karin i Läntas kåta och planerar sin försäljning. Hon kommer vara på plats, säger hon, ända till den siste åkaren gått i mål imorgon.
Anna Karin LäntaJag ser banchefen Tynell med luren vid örat. Bakom honom testar tre åkare skidspåren med kraftfulla stavtag. Molnen över Talvatisberget har skingrats. De -3 grader i natt som SMHI utlovat verkar bli sanna. Då blir det så mycket lättare för åkarna och spåren håller bättre.
Jonas Hägg från Trollhättan är en av deltagarna. Han åker inte elit-klassen, berättar han, men är ändå taggad över det som komma skall.
Jonas Hägg, TrollhättanPå startplatsen i Purkijaur hjälper volontärer från ett flyktingboende till med bordbärning för en ljudmixer.
Flyktingungdomar som volontärerEn elmotor surrar 200 meter bort från startfållan. Den fyller en gigantisk portal med luft, så att sponsorn logga blir väl synlig. Det har blivit stort det här. 390 anmälda åkare, och det första året. Vad månde det bliva?
Startsträcka NordenskiöldsloppetI och med uppvärmningen är det dock behövligt att flytta evenemanget en månad tidigare. Då är det säkrare att originalsträckningen kan följas efter sjöarna med start i Purkijaur, till Kvikkjokk, runda Krutholmen och så tillbaks till Purkijaur igen.

Jag åker 05.15 från Jokkmokk. Starten går 06.00. Hoppas förutom plåtningen också hinna göra några korta intervjuer till tidningen Samefolket 🙂

Skidbedrift med tjurvedsskidor och vargspjut

"Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström." (i blyerts på baksidan av kopian) Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa
”Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström.” (i blyerts på baksidan av kopian)
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa

Just innan skidturen på grönlandsisen 1883. Jokkmokkssamerna Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa. Jag har sett denna bild många gånger förut, men aldrig analyserat den som nu.

Bägge två har korta och för den tiden rätt smala skidor. Mest troligt är de hemmagjorda av biŋál (lulesamiska), hård tjärved från tall eller gran. Såna skidor användes om det var skare. Vanliga björkskidor hade slitits sönder bara efter några mil, men de här herrarna hade 46 att tillryggalägga. Men de visste de inte då de stod uppställda för fotografering inför starten. De åkte in i det okända.

Pavva Lasse står närmast kameran. Min vän Roland Jatko har i en kommentar till detta inlägg konstaterat att Pavva Lasses vänstra skidspets är avbruten. Biŋál-skidor är hårda och sköra när de är torra. Troligen har skadan uppkommit under resan. Inte roligt att starta med en sån skida…

Bindningarna är vad de var vana vid. Enkla ölor, tåremmar, runt skorna. Skorna ser ut att vara av skohö (starr) välstoppade nuvtaga, bällingskor gjorda av hårbeklädda skinn från renens underben.

De båda männen är också utrustade med hattar. Högsta mode vid denna tid, har jag kunnat konstatera på en mängd bilder av lulesamer som finns bevarade. De är klädda i kolt. Vad de har på benen är svårt att avgöra. De har också varsin liten vuossa, ryggsäck, mest troligt gjord i renskinn och bär någon typ av solglasögon för att skydda ögonen för det totalvita landskap som väntar de kommande 57 timmarna.

Vad Pavva Lasse har för vitt bröstet vet jag inte. Roland trodde vidare att detta var en skada på själva glasplåten, och den verkar vara den mest sannolika förklaringen.

Det smått otroliga med hela utrustningen är att skidåkarna verkar ha varsitt vargspjut i sina högra händer, vilken tjänar som en andra stav. Troligen har de med sig detta vapen för att kunna freda sig mot eventuella isbjörnar. Ett regelrätt björnspjut hade varit alldeles för stort och klumpigt att ta med sig. Annars var dessa renskötare och jägare vana vid att åka skidor med bara en stav. Detta har alltid förbryllat mig när jag sett denna bild. Varför två stavar? Men som sagt, den andra staven är nog ett spjut.

Pavva Lasse verkar för övrigt ha en övernaturligt rak och smal vänsterstav. Kan det vara en issond, stativ för något instrument, eller dylikt, gjord i metall?

Om Pavva Lasse Tuorda hade en eller två stavar när han åkte Nordenskiöldsloppet, vet jag inte. Jag är tacksam för svar på den frågan och synpunkter i övrigt.

Den som vill fördjupa sig mer om historiken kring loppet som startar klockan 06.00 i Purkijaur imorgon, kan göra det på Nordenskiöldsloppets hemsida.

Inlägget redigerat den 9 april. Imorgon dokumenterar jag starten på denna historiska händelse med stillbilder och film. Tack till försående kollega på ungdomsboendet som numera är min vanliga arbetsplats, som tar öve ett par timmar så jag kan fara till Purkijaur.

Min mor i Hoting

Hoting
1953 och två år framåt var min mor Maj-Britt småskolärare i Hoting, Jämtland. Jag och familjen passerade här igår och jag passade på att fotografera Centralskolan. Om det var just här moderskapet tjänstgjorde, vet jag dock inte.

Jag ringde upp Maya-Lisa Karlsson, eller Emretsson, som hon hette som ogift, för att fråga henne om denna tid.
Maj-Britt och Maya-Lisa växte upp i Kvikkjokk och var nära vänner. Bland de första ord min mor tydligen kunde säga i livet var ”Mallalisa”, berättar Maya-Lisa. Flickorna gick i byns skola tillsammans och delade rum under ett år på den treåriga lärarutbildningen i Haparanda seminarium.
– Vi trivdes väldigt bra där och man blev slängd på finska, berättar Maya-Lisa.
Det var vanligt att eleverna for på dans i Torneå.
– Vi fick många bekanta i byarna som vi for och hälsade på och haparandaungdomarna brukade vänta på oss och ta emot oss när vi kom med tåget, minns hon.

Ja, också jag minns hur min mor vurmade för dansen, tangon, också i mogen ålder, och att hon vid 50 ville lära sig finska. Hon tragglade språket ganska flitigt, men gick bet för alla kasusformer. Det var för svårt helt enkelt.

När mamma börjat jobba i Hoting skickade de två vännerna brev till varandra. De delade alla hemligheter. Även att min mor var förlovad en kort period med en hotingbo vid namn Karl-Evert. Något jag själv inte kände till…
Inte heller tjejernas vurm för finskt godis.
– När du skriver nästa gång kan du väl skicka med några lakrits i brevet, föreslog Maj-Britt Maya-Lisa.
De hade fått smak för den omtalade godsaken, så lakritsbreven gick täta mellan Haparanda och Hoting.
– Vars vi än har varit så har vi skrivit brev till varandra. Vi var ganska lika. Kanske inte till utseendet så mycket, men vi färgade varandra.
Maj-Britt fick hemlängtan efter två år i Hoting, så hon började jobba i Harsprånget istället.

Sen blev det Älvsbyn för Maj-Britt Eriksson, sedan Piteå och så min far Lennart Lundberg 🙂

Tack Maya-Lisa för att du berättade detta för mig. Nu blir det fylligare tankar när vi passerar Hoting nästa gång.

 

 

Svavelstank i sanerad gruva

Svartträskgruvan, Storuman den 3 april 2016
Svavelstanken ligger tät. Det vita är inte snö, utan kalk. Som konstgjord andning. Desperation för att få stopp på flödet av frigjorda tungmetaller. Och kalken kanske kommer från Gotland…
SvartträskSamhället har börjat sanera nu. Över hundra miljoner lär det kosta. Som kronan på verket lär hela gruvan täckas över, ”återställas”, av ett två decimeters lager av rötslam, dvs. människobajs, från Stockholm. Allt detta för att lycksökarna skulle få möjlighet att lycksöka. Ett halvår med jobb gav eländet. Man vill bara spy.SaneringNedströms gruvan, i den lilla dalen, ligger sandmagasinet. Sopstationen. Giftdeponin. Som läcker, som kan brista. Som kommer att brista. Inte kanske om 10 år eller 50, men kanske 122. Optimal kolonialismEn bild från kolonin, av kolonialismen.

Anonym rastplats

Grillplats vid AråsPå jakt efter en rastplats efter E45:an hittade vi detta oansenliga ställe nära Arås, söder om Strömsund, med utedass och allt. När vi  öppnade dasset fick vi en positiv chock. Fräscht med skithuspapper, plastblommor och en 30 år gammalt fotografi av kungahuset.
DassDass med kungahusetKungahusetSjälva mangårdsstugan var dock låst, men plastblommor också här, adventstjärna och jultomtar. Nils blev lyrisk. Tiden stod stilla.
Stuga AråsFönstertomtarNils i Arås

Aktiviteter med Nils

Nils i bollhavetSista dagen i Lofsdalen. Nu passade jag på att fara med Nils till lekrummet i Aktivitetshuset. Full fart.Några sekunders vila, sen fullt ös igen

Några sekunders vila, sen fullt ös igen

I hoppborgen med en nyvunnen kompis :)
I hoppborgen med en nyvunnen kompis :)

Det blev lek också i lekparken utomhus…
KlättringRepklättringRutschkanaNär vi passerade skidskolan ville Nils ta med sig den elefant de små eleverna brukade i sin träning…I skidskolanImorgon blir det lugnt i backen när Nils, Lindstränder, Bensöner och Tuordaiter har lämnad detta skidparadis. Vi syns kanske en annan gång 😉

Skidor, skidor, skidor…

Astrid, Marc och RáddnáEn härlig skidtur idag igen med Marc, Astrid, Åsa och Ráddna. Sagolikt väder och superfina spår. Konstaterar att folk faktiskt åker längdskidor, både efter Lofsdalens förnämliga spårsystem och på egna äventyr kors och tvärs genom skogar och över fjäll. SkidåkareRáddna och MarcOff-PistPusshållplatsRastplats efter StrådalsledenDet är roligt att se alla ålderskategorier på skidorna. Från fem- till 80-åringar. Och skotrarna håller sig till skoterlederna. En ovan men givande upplevelse.

SkoterförbudEtt par färska ripspår, en mård som sprungit i fjälltallskogen, harspår och en trolig lo som målmedvetet spankulerat över fjället, var dagens observationer. Rip- och harspår
DalripspårSkogsmårdLodjur?Två lekfulla korpar såg vi också. Inga varglavar denna gång, men väl en mängd garn- och manlavar, och en björkticka._OR_2587En dag som denna kommer många gånger att dyka upp ur minnet…

Astrid, med åtta nya flätor komponerade av kusin Julia.
Astrid, med åtta nya flätor komponerade av kusin Julia.
En tidig barfläck :)
En tidig barfläck :)

 

Sveriges utrotning av skogssamer

Klövsjö, Jämtland.Historikern Peter Ericson är specialiserad på samisk historia. Han har bland annat varit sakkunnig för samebyarna i Nordmalingsmålet och ägnar sig nu åt föreläsningsturnéer landet runt. På löpande band gräver Peter Ericson fram chockerande historiska uppgifter från svenska arkiv. Bland annat om skogssamerna. Från hans fb-sida:

”Från NIO landskap (minst) är de sydliga skogssamerna utrotade respektive fördrivna. Av en förr utbredd näring, som sträckte sig från Oppdal till Karelen – från Soppero till Sörmland och Värmland – har vi idag bara enstaka byar kvar i Norrbotten samt längst upp i Västerbotten.
Dom allra flesta skogsrenskötande grupper utefter hela tajgan har försvunnit. Det är en eurasiatisk process; som på sitt sött torde kunna kallas global eftersom urfolksgrupperna i Nordamerika med skogen som bas också synes försvunna i allt väsentligt. Ja; vi har skogssamer kvar i norr — men hur ser det ut om hundra år?”

Den som vill fördjupa sig mer kan besöka Peter Ericsons blogg.

Om detta ämne – skogssamerna – vill jag göra en film, men det verkar vara omöjligt att få nationellt ekonomiskt stöd för det. En ny ideell insats  väntar…

Mormor och Nils

Nils och mormor Birgitta i Funäsdalen.De är ett radarpar. När de inte träffas öga mot öga skypar de och skrattar tillsammans. Mormor Birgitta är sonen Nils ögonsten, och tvärt om. Det är fascinerande att uppleva.
Och när Nils varit alltför busig spänner mormor ögonen i honom och då slutar han kasta grejer eller vad han då håller på med. Det finns ingen som han har en sådan respekt för.

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…