Hopp i september!

Blir det höstfärger?Rádnávrre, söndagen den 28 augusti klockan 07.35.

Det sägs att det blir höstfärger först när det har varit ett par frostnätter i slutet av augusti. Men höstfärger, säger du, det är det väl alltid. Jo men jag menar riktigt intensiva färger – inte bara gult och brunt – som förmår att färga träden och buskarnas löv och markens blad till osannolikt läcker prakt.

Det var ett tag sedan fjällsidorna och skogarna pryddes också av många röda och orange björkar. Jag kommer vara ute ganska mycket just i september så hoppas på en optimal fotografisk höst 🙂

Gamlingarna Monsun och Errol i Randijaur

Errol och Monsun med mattar

Maria Wiberg på Errol, 27, och Åsa Lindstrand på Monsun, 24. De är still going strong kusarna. I hagen är det äldsten som bestämmer, men med mattarna i sadeln är det ingen ide att visa alltför mycket temperament.
Monsun och ÅsaPå väg på en skogstur med gamlingarna stannar Åsa till framför sitt hus för en arttypiskt posé. Uppmärksam Nordis och glad hästtjej.
Monsun med matte Åsa på ryggen.Gula och vita tänder.

En sjäglande Erroll och en skrattande Maria. Gult och vitt garnityr 🙂
Maria och ErrolMaria och Errol.
Ryttare i RandijaurNu är de på väg med gamlingarna. Notera katten Mysko nere till höger.
På väg på byavägen i Randijaur.Så bär det av efter byavägen i Randijaur. Hunden Ráddná vill helst hänga med…

 

Dystopi med skogsbrukets vansinniga avverkningsmetoder

Stormfälld produktionsskog.För knappt två år sedan blåste det rejäla vindar i Jokkmokks kommun. För en knapp månad sedan var det dags igen. Båda gångerna var det storm i byarna, 25 m/s. Många tallar föll i plantagerna. Inte så konstigt med det. På de planterade jättearealerna är alla tallar lika höga, lika tjocka och har lika stort rotsystem. Alla tallar kommer söderifrån där de kultiverats och gödselboostats på plantskolor. De är inte anpassade till våra breddgrader och höjdlägen och inte heller kan de stå emot de allt brutalare vädertyper som det förändrade klimatet kommer att bidra till. Vindarna 2014 och 2016 var resultatet av stormbyar. Tänk hur det kommer se ut när det blir orkan dito med 33 m/sek och mer?

Skogsbruket har trots alla sina resurser och all sin expertis inte alls förutsett eller tagit någon som helst hänsyn till klimatförändringarna. De trampar på i samma gamla hjulspår som de alltid har gjort. Inom en rätt så snar framtid torde därför större delen av plantagerna inta liggande läge. Framtida släkter kommer att få dras med skogsbrukets kortsynta och ointelligenta metoder och få leva i artfattiga ökenlandskap.

Barn i plantageskog
Detsamma gäller plantagernas urschliga motståndskraft mot brand. Med den jämna övre höjd som alla plantager besitter, vilket skogsbruket under lång tid eftersträvat, som tjänat som primärt mantra, som varit främsta budord likt sektfanatikerns, kan elden  snabbt och lätt sprida sig i tallarna, där ju alla toppar finns i samma nivå. Se bara jättebranden i Västmanland 2014. Många fler liknande bränder lär följa och skogsbrukets vansinniga avverkningsmetoder förvärrar dystopin.

 

Nord mot syd i kampen om urskogarna

Vi, Naturskyddsföreningens ombud från Norrbotten, gjorde vad vi kunde för att få riksstämmans stöd för en ökad prioritering för skyddet av de kvarvarande nordliga urskogarna på riksstämman den 18-19 juni.Norna
Jag berättade om den hysteriska avverkningstakten i Jokkmokks kommun. Att bolagen anlitar manuella huggare som klättrar i rasbranterna för att fälla berglandens sista talljättar så att skördarna kan komma åt dem. Om Sveaskogs nedklassning av gammelskogar som de tidigare avsatt men nu kalavverkar. Om den uppgivenhet och hopplöshet renskötare upplever eftersom skogsbolagen gör som de vill och livsviktiga vinterbetesland blir spolierade. Hur de så kallade samråden med skogsbolagen inte är någonting annat än informationsmöten.

Jag förklarade att vårt enda hopp nu står till Sveriges största miljöorganisation, Naturskyddsföreningen, för att kunna skydda de fåtal urskogar som ännu finns kvar.  Om fem år är det för sent. Då kan SNF nedprioritera frågan till noll. Norbottens länsordförande Isabella Katsimenis fyllde på. Suzanne Jansson likaså. Vi gjorde ganska bra ifrån oss. Men det hjälpte föga. En av riksstämmans förmågor från södra Sverige yttrade sig och sa att de visserligen inte hade några urskogar kvar men att föreningen också borde tala om skydd för hens fina skogar. Tyvärr förstod inte hen och många av det andra vad det akut är frågan om. Mycket illavarslande. Om inte ens Naturskyddsföreningens medlemmar begriper det, hur ska man kräva att andra ska kunna göra det?

Tyvärr ligger de flesta kvarvarande skogar med ett fungerande ekosystem och rik biologisk mångfald i norra Sverige. Inte i Mälardalen. Den att-sats i den motion som angav att SNF skulle öka skogsskyddet röstades således ner med cirka 70% övervikt.

Frågan om skydd för natur- och urskogar har dock fått ökat utrymme på senare tid. Risken är tyvärr att det är för sent innan rätt saker hinner göras.

SNF och samerna

Sameflaggan, blockad och konstverk i Kallak.

Som kommunombud för jokkmokkskretsen reste jag den 18-19 juni till Naturskyddsföreningens riksstämma i Norrköping.
Stämman inleddes med att jojk- och sångartisten Sofia Jannok fick ett hedesmedlemskap i Naturskyddsföreningen.

 

Det är glädjande att Naturskyddsföreningen numera engagerar sig för samiska frågor. Ett faktum som också manifesteras i föreningens förträffliga Mineralpolicy.

• Samernas kultur, traditionella kunskaper och renskötselns behov ska respekteras vid all prospektering och utvinning av mineral.
• Samebyar ska kunna säga nej till eventuella gruvprojekt som exempelvis allvarligt försämrar möjligheten att bedriva renskötsel, t ex intrång inom nyckelområden såsom flyttleder. Principen om Free, prior and informed consent (FPIC)2 ska tillämpas.
• Sverige ska ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar.

 

Naturskyddsföreningens riksstämma kräver att regeringen stoppar Vattenfalls brunkolsaffär

Deltagarna vid Naturskyddsföreningens riksstämma 2016 i Norrköping antog på söndagen enhälligt ett uttalande med kravet att regeringen ska stoppa försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet och istället avvecklar verksamheten ansvarsfullt. Kolet ska stanna i marken om regeringen menar allvar med att klimatet är mänsklighetens ödesfråga.

Riksstämmans uttalande:

Inom kort fattar regeringen beslut om Vattenfalls kolkraft och kolgruvor i Tyskland ska säljas till den tjeckiska köparen EPH. Blir denna försäljning av fortsätter exploateringen av kolet vilket innebär över en miljard ton mer koldioxidutsläpp. Det är lika mycket som hela Sverige släpper ut på omkring 20 år!

Naturskyddsföreningens riksstämma 2016 kräver att regeringen stoppar affären och avvecklar verksamheten ansvarsfullt. Kolet ska stanna i marken om regeringen menar allvar med att klimatet är mänsklighetens ödesfråga. Det är nu upp till bevis om Sverige ska vara en global förebild i klimatomställningen.

Enligt en ny SIFO-undersökning vill 49 procent av svenskarna att regeringen ska stoppa affären, medan 27 procent vill sälja till EPH. Det är hög tid nu att regeringen lyssnar. Låt kolet stanna i marken och fira ytterligare en framgång med oss!

Kontakt:
Svante Axelsson, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen, 070 728 25 85
Eva-Lena Neiman, presskommunikatör, Naturskyddsföreningen, 070 794 04 07

Ett handslag som gjorde mig glad

Jokkmokks vintermarknad 2014:

Jörgen Stenberg med band, Malå 2015Jag och sambo Åsa blev bjudna på middag på Gasskas av vännerna Anette Afentoulidou Winblad och Johan Winblad. Vi pressade oss in vid ett bord nära scenen i den stimmiga och knökfulla lokalen i väntan på bordplacering och den artist, Jörgen Stenberg, som skulle uppträda. För första gången skulle jag få se denne, en av de största jojkarna i Sábme, uppträda. En person som jag tidigare aldrig träffat, dock upplevt när han uppträdde i Gállok året innan.
Jörgen Stenberg i Gállok 2013I trängseln skymtade jag Jörgen och ett par av hans kompmusiker som grejade med något på scenen. Plötsligt kom jojkaren stegande fram mot vårt bord. Räckte mig sin hand och fixerade mig med sin vänliga blick. Han sa ingenting, det gick inte i sorlet, det behövdes inte, hans gest var tillräcklig. Sällan har jag väl blivit så glad över att få sådant beröm och sådan uppmuntran.
Det var riktigt stort 🙂

Sista skolavslutningen på Sameskolan

Astrids examen från SameskolanNadja och AstridAstrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.

Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.

Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.

Skogstur till Jámijvárásj

Myrskog och JámijvásásjInnan jag och hunden Ráddná går upp på döingens lilla berg Jámijvárásj vid Randijaur konstaterar jag att merparten av all tallurskog i det här landet mest existerar på myrarna. Många av de relativt smala tallarna kan här, i den syrefattiga miljön, vara flera hundra år gamla.

Det stormar friskt uppe på berget. Vill filma stormen genom att trycka ner kameran i mossan. Då får jag som en yrsel. Tror det är lösglasögonen det är fel på när jag ställer in skärpan på dispayen. Tycker att marken rör sig. Och det gör den kommer jag snabbt fram till. Jag rusar därifrån. Har legat på rotsystemet av en stor tall som gungar upp och ner. Annars ser jag ingen tall som rasat på toppen. Där har det tidigare bara sparsamt avverkats, så de kvarvarande träden har lyckats vänja sig med utglesningen.
Från Jámijvárásj med Stainas i bakgrundenVi går tillbaka ner, jag och hunden. Ett par gånger knakar och brakar det när något träd faller. Spännande minst sagt.

Jag kör de fyra milen till Jokkmokk för att hämta sonen Nils och i plantagerna som kantar vägen ligger ungtallar huller om buller. Återigen påminns jag  om det så kallade skogsbrukets idiotiska metoder med att kalavverka och plantera gigantiska monokulturer. Nu måste någon skördare köra in i tallåkrarna och plocka upp hundratals vindfällen. Det var knappt två år sen sist. Tyvärr lär bara det här vara början. För att inte tala om toppbränder. En toppbrand sprider sig effektivare i en plantage där topparna är i samma höjd än i en gammelskog. Exemplet Västmanland 2014 är väl nog belysande…

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

33 och 55

Jag fyller år idag. Det känns en aning overkligt, men också sorgligt. Imorse fick jag dock kaffe och tårta på sängen med skönsång av mina tre fina familjemedlemmar. Nu firar jag genom att leka med min son Nils, 3, och koka kvikkjokkslöja och potatis.
Min andra son Anton är 33 år. Han är nu lika gammal som min far Lennart när han dog i cancer 1974.

Anton Lundberg i Änok.
Anton Lundberg i Änok.

Själv är jag lika gammal som min mor Maj-Britt, som också dog i cancer, 55 år gammal.
För att skruva till det ännu mer påminner jag mig första gången jag besökte mammas grav på Kvikkjokks kyrkogård tillsammans med sambo Åsa . Bör ha varit 1998.
– Men, säger Åsa plötsligt. Hon dog 17 mars, samma datum som jag föddes!

Inga gruvor i Dricksvattenutredningen

DricksvattenutredningenDen 25 april tog landsbygdsminister Sven-Erik Bucht emot Dricksvattenutredningen av den särskilde utredaren Gunnar Holmgren.
I den video som finns av överlämnandet berättar Bucht att regeringen 2014 i sin regeringsförklaring anförde att:
”Regeringen kommer att genomföra flertal förebyggande åtgärder för att skydda våra värdefulla dricksvattentäkter. Utredningen är ett viktigt underlag i det arbetet.”

Men i utredningen finns inte ett ord om gruvors inverkan. Gruvors läckage. Gruvors förgiftning av vårt vatten.

Jag skickade därför ett mejl i relativt höggradig affekt till statsrådsberedningen, som följer här:

Hej!

Gruvor, i synnerhet de som är gamla och nedlagda, läcker konstant gifter i form av tungmetaller till yt- och grundvatten. Som exempel kan nämnas silver- och blygruvan i Nasafjäll i sydvästliga Norrbottens län som var i drift på 1600-talet. Här finns varningssyltar i bäcken nedströms gruvan som varnar om att vattnet är otjänligt att dricka.

Första gruvan i Malmfälten, Nautanen vid Malmberget, läcker 200 kilo koppar per år.

Alla nedlagda sulfidmalmsgruvor kring Malå läcker gifter. Malåbor som under en varm sommardag vistas i skogarna passar sig från att dricka vattnet från vissa bäckar.

Också gruvor som är i drift läcker och förgiftar vattnet. Bland andra Aitik som läcker flera hundra kilo tungmetaller varje år.

Gruvor torde utgöra bland de allra värsta hoten mot ett rent vatten. Ändå finns inte en rad att läsa om gruvors påverkan i den Vattenutredning som i april i år överlämnades till landsbygdsminister Bucht.

Det är skandal.

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda, fristående gruvexpert. 

På den frusna videobilden från överlämningen av utredningen möter Gunnar Holmgren inte minister Buchts blick. I den galna övertro till gruvor som Bucht och många andra  svenska potentater hyst i flera hundra år skulle jag inte bli det minsta förvånad om ministern gett utredarna direktiv:
– Nämn inte gruvorna i utredningen!

Dricksvattenutredningen

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…